Återstoden

Nu har jag sett Tiden som finns kvar också. Hmm. Borde inte översättningen (av Le temps que reste) vara Tiden som återstår...?

En man i karriären. 31 år. Sambo, typ. Snygg, åh, så snygg. Och så får han veta att han har cancer med en väldigt liten chans att överleva. Så han skiter i behandling och ägnar sin sista tid i livet ått att fundera över sig själv och sitt liv. Försöker han rättfärdiga sina val? Eller söker han bara sig själv?

Han berättar förresten bara för en enda person att han är sjuk, sin farmor (deras förhållande känns för övrigt nästan incestuöst...). Hur de andra ska reagera när han väl dör bryr han sig inte om. Och han slänger ut sin pojkvän. Och är elak mot sin syster. Men mot slutet mjuknar han. Saknar pojkvännen, försöker göra upp med systern - och skaffar barn (som han tidigare aldrig gillat).

Filmen är... bra. Men jag önskar att regissören hade kunnat vila lite mer i tystnaden. Mot slutet blir det bättre, men i början är det alldeles för flåshurtigt. Tyvärr. Dessutom får man aldrig någon riktig chans att lära känna människorna i filmen. De blir bara kulisser. Även huvudrollsinnehavaren känns främmande.

Och jag gillar inte riktigt slutet. Även om det nu, ett par timmar senare, känns som ett vackert slut.

Och Melvil Poupaud som spelar huvudrollen är vacker. Åh, så vacker.