Dagen som förändrade världen

Alla som var med vet var de var när de fick veta att Kennedy mördats. Själv vet jag exakt hur det gick till när jag fick veta att Olof Palme var skjuten, att prinsessan Diana varit med i en bilolycka (hon levde fortfarande då), när Anna Lindh blev knivhuggen. Och självklart när terroristerna slog till mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Och, faktiskt, mot hela världen.

Den 11 september 2001 var jag som vanligt på mitt dåvarande arbete, som ligger i Diplomatstaden i Stockholm. Jag hade radion på och lyssnade på P3, och när klockan blev 15 sände Ekot nyheter. Jag minns inte ordagrant vad de sa, men jag kommer ihåg att de sa att halva Manhattan stod i lågor.

Jag loggade snabbit in på nätet för att kunna läsa tidningarna, men jag kom inte in någonstans. Det verkade vara överbelastat överallt. Jag förstod att något riktigt allvarligt hade hänt och att de måste ha extrasändningar på tv. Vi hade bara en tv och den befann sig i högsta chefens rum. Hon satt då i sammanträde. Men jag slängde mig nerför trapporna rusade in i sammanträdesrummet och frågade om det var okej att vi gick in och kollade på tv:n för ”de säger på radion att halva Manhattan brinner”.

Sen satt vi där framför tv:n. Hela eftermiddagen. Därefter åkte jag hem och kollade vidare på tv, hela kvällen och långt in på natten.

Det var så oerhört svårt att ta till sig. Bilderna var så overkliga. Och att i direktsändning få se det andra flygplanet krascha in i World Trade Center, och sedan se de båda tornen rasa samman var så oerhört att jag inte ens kunnat föreställa mig något sådant. En av mina kollegor grät hela eftermiddagen. Och vi andra var förstås sorgsna, ledsna, förvirrade och arga. Fast ilskan kom kanske senare, jag minns inte.

Eftersom jobbet låg endast en stenkast från amerikanska ambassaden och precis granne med den amerikanske ambassadörens residens, fick vi de följande dagarna åka poliseskort till jobbet. Inte hela vägen dock, utan man åkte som vanligt fram till Berwaldhallen. Där fick vi legitimera oss – och vissa fick även sina väskor genomsökta. När vi sedan var ett gäng som kommit till platsen fick vi hoppa in i en polisbil som körde runt oss till våra respektive arbetsplatser.

Det hela kändes faktiskt ganska fånigt. Kontrollen av våra väskor gjordes slumpmässigt verkade det som (min kollades till exempel aldrig) och jag fick alltid åka en omväg till mitt jobb för att släppa av andra först, vilket medförde att jag åkte förbi amerikanska ambassaden. Och tänk vad jag faktiskt kunnat slänga ut från min väska in på ambassaden där. Eller bara låtit det explodera i bilen som det var. Om nu terroristhotet var så allvarligt, menar jag. Men när jag ifrågasatte polisernas metoder, blev den polisman som körde så fruktansvärt arg, så jag öppnade aldrig mer munnen i någon polisbil igen…

Det var som sagt en oerhört chock. Och ärligt talat, har vi hämtat oss från den än?