Mot himlen
På 1980-talet gick en programserie i SVT som hette Jacobs stege. Det var ett program med artister som uppträdde, artister och andra kända människor som intervjuades, men framför allt med programledaren Jacob Dahlin. Han intervjuade, filosoferade - och uppträdde själv. Om än mest för att få säga vad han ville på ett kanske något annorlunda sätt.För någon vecka sedan sände SVT ett av programmen i repris. Eftersom det var fotboll då, spelade jag in det och kollade på det i kväll i stället. Och jävlar alltså, jag fick ståpäls direkt. Att få avnjuta Sven Wollter, Lena Philipsson, Benny Andersson, Orsa Spelmän, Önskekören samt Tommy Körberg och Karin Glenmark som sjöng duett var en kick utan dess like. Så jäkla kul att se dem igen.
Sven Wollter, då precis utsedd till Sveriges sexigaste man, och Lena Ph, utsedd till Sveriges kvinnliga dito, Benny Andersson som fick spela ut stora delar av sin repertoar och Tommy och Karin som båda har helt fantastiska röster. Karin Glenmark har tyvär aldrig fått det erkännande hon förtjänar.
Men framför allt. Framför allt. Jacob Dahlin. På den tiden det begav sig förstod jag aldrig hans storhet. Men nu, efter att bara ha återsett honom i ett program, förstår jag. Han var ju otrolig. Professionell, kunnig, påläst, ställde intressanta frågor, var avslappnad, uppenbarligen intelligent och förstod det här med media, och vad man kunde göra med teve. Jag är helsåld!
SVT får gärna sända fler avsnitt i repris!
...fast varför måste media, varenda gång Dahlin kommer på tal, tala om på vilket sätt han dog? På vilket sätt är det intressant - och relevant?
upplagd av Aronson
22:29
4 kommentarer:
Kanske handlar det om att han inte stod upp för den han var?
En fegis som mig kanske inte skall uttala sig men hade han som den offentlige person han var även i slutet varit öppen kanske orden hade varit annorlunda i hans eftermäle?
Nej, det förstår jag faktiskt inte. Menar du att om han varit öppen med att han var bög, så skulle ingen i dag bry sig om på vilket sätt han dog? Det förstår jag inte. Och köper inte...
...dessutom var han väl ganska öppen? Om än inte helt.
Jag menar att han inte var öppen med att han hade HIV och faktiskt dog av det. Det mörkade han på ett sätt som kändes konstigt.
Det var det jag menade
Fast varför skulle han vara öppen med det? Det måste ju ändå vara totalt ointressant?! Dessutom var det här 80-tal och början av 90-tal när det var ännu mer "skämmigt" att ha HIV.
Och i dag, 20 år senare, måste det, menar jag bestämt och återigen, vara totalt ointressant på vilket sätt han dog.
Det räcker väl med att säga att han dog i en sjukdom, vid 39 års ålder?!
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida