En nära lösning

Visst är det skönt när man gått och funderat på något väldigt länge, och så känner man att man är en lösning på spåret?!

Det kan till exempel vara ett problem som man inte riktigt vet hur man ska tackla. Man går och funderar på olika lösningar, tvekar, kastar argument fram och tillbaka. Kanske till och med diskuterar med någon när eller kär. Ibland låter man det vara, för att i stället låta det undermedvetna tänka lite åt en. Och så, en dag, helt plötsligt, ploppar det till: så ska jag ju göra!

Eller man går och funderar på hur man ska vidare i livet, eller med något specifikt i livet. Och så: pang, så får det bli!

Jag tror att jag är något på spåret. Det känns så. Jag är på väg mot en vändpunkt i mitt liv. Problemet är bara att jag inte riktigt är framme, och att jag inte vet hur jag ska ta mig dit. Tänk om jag går fel. Men det känns verkligen som att om jag bara når dit, kommer något speciellt att hända med mitt liv. Det här är ju naturligtvis inget snabbt påkommet, utan resultatet av flera års arbete: dels för egen del, dels tillsammans med min tidigare terapeut. Det gäller bara att jag förstår, och ser, att utnyttja det som händer inom mig.

Och att våga. Framför allt att våga.