En märklig reaktion

Fan, jag är helt knockad. Ända sedan jag såg Brokeback Mountain tidigare i dag har jag gått som i nåt slags... jag höll på att säga töcken, men mer rätt är väl tomhet.

Under eftermiddagen har jag varit och handlat, promenerat, ätit, talat i telefon, runkat, kollat på teve, bloggat och surfat. Och hela tiden har filmen funnits med mig. Som något slags matta eller ridå. Den lämnar mig helt enkelt inte ifred.

Jag kan fortfarande inte säga om jag tycker att filmen var bra eller inte. inte heller om det jag känner är positiva eller negativa känslor (troligen både ock). Suck, jag förstår verkligen inte det här.

...dessutom har jag återigen börjat tänka mycket på A (han dök upp redan under filmen). Och det är ju i sig inget positivt.