Total ensamhet

Ibland kommer den bara över mig: denna förbannade och så hatade känsla av total ensamhet. Den kramar mitt hjärta så hårt att jag vrider mig i smärta. Jag känner mig liten och svag; oälskad och obehövd. Och den ger mig känslor av längtan och av saknad. I känslan och genom känslan förstår jag att något saknas, och också vad som saknas.

Och jag kryper ihop, rädd och vilsen. Ber att den ska försvinna, lämna mig ifred. Aldrig mer komma tillbaka. Hitta någon annan att plåga.

Jag vet att den snart försvinner igen. Men jag vet också vad den betyder, varför den kommer. Och att den kommer tillbaka. Om och om igen.

Men jag vet fan inte vad jag ska göra åt det.